Krönika - Klaus Koch Svensk travsport är superprofessionell och på många punkter ledande. Men som alla andra sporter och underhållningsområden är den kraftigt avhängig av nyrekrytering och här spelar bland annat amatörerna en viktig roll. Utvecklingen i just denna grupp av sportutövare är mycket alarmerande och något måste göras nu.
När jag började som sportchef på Solvalla hösten 1991 var något av det första jag tog upp det relativt klena utbudet för amatör- licensinnehavarna. Där jag kom ifrån, Charlottenlund travbana i Köpenhamn, kördes minst ett amatörlopp per tävlingsdag. Även stordagar som Derbydagen och Copenhagen Cup. Det sista var jag inte speciellt förtjust i eftersom att jag var av uppfattningen att amatörlopp inte hör(de) hemma på internationella stordagar, men jag fick massivt politiskt mothugg, och som sportchef får man hålla sig till styrelsens direktiv.
Men jag har vuxit upp med ett fast lopp för amatörerna varje tävlingsdag och fann detta naturligt. I Tyskland var det ännu ”värre”. På den tiden var tysk travsport otroligt stark. Nästan alla banor körde två gånger per vecka och vanligtvis 12-14 lopp varje gång.
Det var inte ovanligt att så många som fyra av loppen var rena amatörlopp. Deltagarna i dessa amatörlopp körde aldrig proffslopp men de var ofta hästägare som ständigt var på jakt efter nya hästar som de kunde köra amatörlopp med. Årgångsloppshästar lämnade de fullständigt åt sina tränare.
På Solvalla kördes det på 1990-talet 85 årliga tävlingsdagar ett 20-tal amatörlopp och det är fortfarande samma förhållande nu med 90 tävlingsdagar. Dock har breddloppsdagarna bättrat på den statistiken något.
1991 mötte mitt förslag om att förbättra amatörernas möjligheter att köra lopp kraftigt motstånd. Dels behövdes allt tänkbart utrymme för den mycket starka professionella sporten och dels fanns det en rädsla för omsättningsförluster i totalisatorn. Resultatet av den inställningen ser vi nu. Antalet rena amatörer sjunker dramatiskt och gränserna mellan licenskategorierna suddas ut. Det måste göras något och jag har några förslag.
För det första måste Svensk Travsport (ST) ta tag i att definiera vad en travamatör är, både vad angår löpkörning och träning. En travamatör är enligt min uppfattning en person som sysslar med travsporten som hobby. Amatören är en person som har ett heltidsyrke utanför travet. Travsporten ägnar man ledig tid till. Det säger sig själv att man inte har tid med att träna mer än en-två hästar under den tiden även med hjälp av släkt och vänner.
En amatör har heller inte tid till att starta över 200 gånger per år på ett stort antal olika banor i övervägande professionella lopp. Då är man själv proffs och bör inte få tävla på lika villkor med ”rena” amatörer. Är man proffs ska man ta betalt för sina tjänster, alltså behöver man en F-skattsedel och att ha redovisningsansvar. Man ska ha genomgått en av ST sanktionerad utbildning och fakturera sina tjänster via Svensk Travsports TDS.
Alla amatörer, lärlingar och före detta proffstränare ska ta ut samma körprovision som proffsen. Eftersom de inte har F-skattsedel (för just denna verksamhet) bör ST fakturera provisionen och de medel som kommer in kan sedan användas till exempelvis ungdomsverksamhet eller nya prispengar.
När väl ST har tagit fram tydligare riktlinjer för licenskategorierna måste man ta tag i den renodlade amatörsporten. Gör som våra södra grannländer gjorde en gång i tiden. Återskapa de rena amatörerna och vårda dem sedan. Enda kravet på dessa körsvenner är att de ska ha fullföljt en av ST/travbanorna arrangerad utbildning. Erbjud dem sedan ett passande antal över hela landet fördelade lopp som bidrar till att hålla intresset uppe och till att locka nya licensinnehavare.
Missförstå mig inte. Jag vill inte åt B-tränarna, absolut inte. Men att träna hästar åt andra eller att träna ett större antal egna hästar måste uppfattas som varande yrkesverksamhet. En sådan kräver utbildning.
Enligt min uppfattning är en B-tränarlicens ämnad för att en person ska kunna träna sin(a) egna häst(ar) på ledig tid men gränserna mellan professionell verksamhet och hobbyverksamhet är enligt min uppfattning alldeles för suddiga i dagens läge.
Till slut ännu en käpphäst: Dela upp licensbeteckningen ”Lärling”, nu! En lärling är en person som förkovrar sig. Sven-Erik Landin, snart 79 bast, var proffstränare i många år och har sedan några år tillbaka kört lopp som lärling.
Jag frågar mig: Vad är det han håller på att utbilda sig till nu? I Tyskland har man en licenskategori som kallas för ”Berufsfahrer”, professionell kusk. En sådan är färdigutbildad och lever på att jobba med travhästar och köra lopp, men han driver inte egen tränarrörelse. Vem hittar på en bra beteckning på svenska?
